Nu är jag hästlös,äger inte min bästa vän längre.

kan inte åka och träffa honom varje dag.

saknaden kommer mer och mer,varje minut som går.

men samtidgt vet jag inte hur jag känner,ska man skratta eller gråta liksom?

vara glad för att han hittat ett nytt SUPER hem eller gråta för att han lämnar mig?

Jag tänker göra båda,för jag är SÅ glad att det blev just denna familjen men samtidigt

är han det bästa som finns,och vi har utvecklats med enorma steg bara nu 

under sommaren.

 

Bra vänskap håller föralltid oavsett omständigheterna. ♥